lördag 10 september 2016

Spegel, spegel på väggen där...

Spegel, spegel på väggen där..
Jag har under den senaste veckan börjat att titta in i spegeln. Det kan ju inte verka så märkligt. Jag har dock andra avsikter. Jag har börjat en älska-dig-själv-process. I den ingår att man ska titta på sig själv i spegeln. Medan man tittar på sig i spegeln händer märkliga saker.

Plötsligt blir ansiktet suddigt. Man slutar att se sig själv och istället ser man någonting annat. Man börjar tänka och känna nya saker.

Det här är min upplevelse:

7 september.

Jag tittar på mig själv i spegeln. Jag är rädd för att titta på mig för länge. Tänk om jag börjar se saker som jag inte förut sett. Kanske saker som inte finns i den här dimensionen. Jag har hört att om man tittar ordentligt och länge kan man börja se sin aura, men även änglar och demoner.

Så det första jag känner är att jag är rädd. Jag är rädd för att titta in i mina ögon. Jag tittar bara ytligt på mig själv. Jag får upp känslan av att jag är farlig. (Detta stämmer överens med drömmar jag har haft där jag känt att jag är farlig). Detta är min första känsla. Sedan kommer jag fram till en vägg. Det vet jag genom att jag börjar se mig själv suddigt. Jag vågar inte se vidare. Jag vågar inte se in i min pupill. Jag är rädd för vad jag ska se.

Känslan jag har nu är uneasiness, eller på svenska, ängslig/obehaglig/orolig. Jag får ont i magen av att titta på mig själv. Det blir suddigt igen.

Den nya väggen, det suddiga ansiktet, är kopplat till en känsla av att se en helt annan person i mig, en ödla eller liknande, om jag tittar ordentligt på mig. Jag känner mig skrämd av mig själv.

Hela mitt ansikte blir suddigt och jag ser bara mitten av mitt öga. Jag känner skräck för vad jag ska få se.

Jag fortsätter att prata med mig och frågar vad jag behöver. Jag behöver tillit. Att inget sker och jag behöver mitt högre jag som stöd medan jag går igenom detta lager. Jag går sedan vidare och utforskar nästa känsla.

Känsla: Jag känner att mitt ansikte är förvridet och att det ser ut som en stor utomjording och att jag är ful. Det är inte "jag". Jag tittar vidare på mitt suddiga jag där mina ögon sätter skräck i mig. De ser läskiga ut.

Jag får ont i solar plexus och är spänd i kroppen.

Jag känner att det inte är ok att få mig att känna mig rädd. Det är inte ok att få andra att känna sig rädda. Det är inte ok att skrämma bort folk.

Jag ändrar min tanke och ställer en fråga. Hur kan det vara ok att skrämma bort folk? Att kunna skrämma dem? Det ger mig en känsla av att jag är "god". Det ger en känsla av att jag har lite makt. Jag kan manipulera situationer genom att skrämma.

Så kanske är jag inte så dålig i alla fall. Och jag behöver inte skämmas och känna skuld. Kanske har jag bra kvaliteter?

Jag ler för första gången.

Åldrande och känslor kring det

Fokus riktas nu istället mot mina åldranderynkor under mina ögon. Jag håller på att åldras och jag är gammal och vill inte se det. Ögonen blir suddiga i spegeln. Jag har nått en ny vägg.

Jag tänker att jag behöver hålla mig ung så att jag fortfarande kan prata. Jag känner att min hals börjar krympa ihop. Jag behöver få uttrycka mig och mina känslor.

En ny vägg uppstår när jag frågar:

Hur vore det att inte uttrycka sig och bara vara? Svaret jag ger mig är att det är inte ok. Det betyder att folks uppfattningar om mig kommer att bli distorted/förvrängd om jag inte uttrycker mig och rättar det.

Nu ställer jag mig en ny fråga: Hur skulle det vara om det är ok att låta folk se förvrängt på mig? Och låta folk tro det? Hur skulle det vara om folk såg mitt förvrängda jag och inte den jag verkligen är?

Svaret kommer genom att mitt ansikte blir suddigt på olika ställen. Ansiktet skiftar flera gånger.

Jag känner en obehaglig oroskänsla i magen upp till halsen. Den går genom hela kroppen. Som en kramp.

När var det första gången jag kände att det inte var ok att inte blir sedd?

Svaret är intuitivt: När jag var med mamma när jag var barn - jag behövde uttrycka mig för att få mina behov mötta.

Nu ändrar jag strategi. Jag säger "Det är ok att känna såhär". Mitt suddiga jag förändras och blir värre och skiftar sedan till ett annat suddigt jag.

Känsla: Jag har en hunger över att bli sedd. För mitt sanna jag. Det goda inom mig.

När folk ser mig för den jag inte är känns det kvävande. Halsen snörs ihop.

Ryggen börjar göra sig gällande. Det börjar mola. Ryggen säger mig att jag är rädd. Jag är rädd för folk. Om de inte ser mig för vad jag är kommer både de och jag att känna osäkerhet och otrygghet i den här världen. De kommer inte att ha mitt bästa för sitt inre.

Men hur vore det om det är ok att de inte har mitt bästa för sitt inre? Jag tänker logiskt: Det gör att jag drömmer - vilket bidrar med expansion vilket är meningen med livet.

Sedan pratar mitt inre:

"Att folk inte har sett dig har bidragit till stor expansion hos dig personligen och hos andra. Det har varit en inre drivkraft hos dig. Som hjälpt många framåt och hjälpt utvecklingen framåt och fått dig att gå vidare till Ascension."

Blockering i min hals

Det sitter nu en blockering i min hals. Jag börjar bli varm och svettas. Halsen är varm som en lavavulkan och håller på att gå sönder.

Jag känner att jag behöver någon som trampar sönder mig för att vulkanen i magen ska försvinna helt.

Jag känner att folk inte vill, kan eller vill lägga ner tid på att se mig och lära känna mig.

Det får mig att känna mig ful, matt och jag får ont i kroppen och känner mig trött. Jag börjar frysa och känna mig kall och stel och får värk och tröttheten tilltar. Jag går och vilar mig.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar